Bakgrund

Denna smittsamma, virusorsakade magsjuka uppmärksammades för första gången i mars 1993, i Nordamerika. Man visste först inte vilken patogen som låg bakom, och sjukdomen fick det beskrivande namnet ECE: Epizootic Catarrhal Enteritis (på svenska: epizootisk katarral enterit).

Namnet härrörde från en liknande sjukdom på mink, ECG (Epizootic Catarrhal Gastritis), och var en beskrivning av hur sjukdomen yttrar sig. Epizootisk betyder att smittan har en snabb epidemisk spridning, och katarral enterit betyder inflammation i slemhinnan i tunntarmen. Det har även förekommit diverse målande smeknamn, såsom "green slime disease", vilket hänvisar till att avföringen typiskt blir mycket slemmig och ofta (men inte alltid) har en grönaktig färg.

Orsaken kunde så småningom identifieras som ett coronavirus. 2006 blev det kartlagt i följande studie av Wise et al. Viruset benäms som FrECoV och kallas allmänt FRECV (även FECV), Ferret Enteric Coronavirus.

Hur smittar det

Viruset sprids genom direkt kontakt mellan illrar, oral kontakt med avföring/urin/saliv samt genom indirekt kontakt via nedsmittade ytor eller föremål, händer, kläder o s v. FECV är inte zoonotiskt, d v s smittar inte andra djurslag och inte heller människor.

Viruset har hög morbiditet (d v s är mycket smittsamt), ofta nära 100% bland mottagliga illrar. En viss variation i virulens har observerats mellan olika sjukdomsbrott geografiskt och över tid. Illrar kan bli asymptomatiska bärare, d v s sprida viruset utan att själva uppvisa symptom på sjukdom. Alla illrar som blir exponerade bör anses vara potentiella smittbärare. Smittan kommer ofta in i hemmet via en asymptomatisk bärare, t ex en ny valp eller en iller på besök.

En iller förblir smittbärare under lång tid, även efter att symptomen klingat av. Det är oklart exakt hur länge, och variationer i smittoperioden förekommer. Man har tidigare trott 6-8 månader upp till ett år, men konstaterad nedsmittning har skett hela 15 månader efter initialt sjukdomsbrott.

Under gynnsamma betingelser kan coronavirus överleva relativt lång tid i miljön (veckor eller mer). Det är dock lätt avdödat med lämpliga desinfektionsmedel. Smittspridning kan således förhindras med noggrann desinfektion samt isolering genom att undvika direkt/indirekt kontakt med andra illrar.

Inkubationstid

Tiden från exponering till insjuknande ligger typiskt på ca 48-72 timmar. Vid svagare exponering med en mindre mängd virus kan inkubationstiden vara mer utdragen (t ex 1-2 veckor) fram till första sjukdomsfallet.

Vilka drabbas

FECV har i viss grad en åldersrelaterad aspekt. Valpar yngre än ca 4 månader klarar sig inte sällan helt utan kliniska symptom. Illrar ca 5-18 månader har ofta milda till moderata symptom med svårare symptom med stigande ålder. Illrar över 4-5 år drabbas ofta hårdast med ökad dödlighet och större risk för komplikationer. Illrar som redan är sjuka i andra sjukdomar som t ex insulinom, binjuresjukdom, gastro-intestinala problem som ex helicobacter, hjärtsjukdom mm löper större risk för svår sjukdom och ökad mortalitet.

Immunitet

Exponering och/eller genomgången sjukdom tycks ge full eller delvis immunitet under en tid, oklart hur länge. Det tycks inte ge livslång immunitet då det finns flertalet fall med illrar som smittats igen några år senare. Det kan möjligen förekomma olika varianter av viruset.

Symptom och sjukdomsförlopp

Olika illrar, i olika åldrar och status, kan variera från milda kortvariga symptom till mycket svår livshotande sjukdom. De flesta i övrigt friska illrar i yngre åldrar klarar sjukdomen väl förutsatt att de får symptomatisk behandling vid behov. Undantag förekommer, varför man bör vara mycket observant på sjukdomsförloppet.

Exempel på symptom:

• inledningsvis ofta trötthet och matvägran, ibland illamående och kräkningar
• riklig, vattnig till slemmig grön/gul/orange diarre, slem i ett tidigt skede är karakteristiskt för FECV, mildare fall kan ha mindre uttalade gastro-intestinala symptom
• moderat till mycket snabb, akut vätskeförlust och uttorkning
• ibland matvägran, kan bli mycket långdraget
• viktnedgång även om illern äter (p g a malabsorption, förlust av tarmludd/enzymer, möjl PLE) kan fortgå kontinuerligt eller sporadiskt under lång tid (flera veckor till månader i svåra fall)
• ibland förstorade mesenteriella lymfkörtlar
• i vissa fall hepatisk lipidos vid snabb viktnedgång, biliär eller portal hepatit till följd av tarminflammationen
• kan ge blödande mag/tarmsår som kan yttra sig som svart avföring eller färskt blod
• hos vissa illrar kan man palpera tjocka, förstorade tarmar
• blodvärde CBC vanligen inom normala värden förutom förändringar p g a uttorkning, förhöjda levervärden ALP/SAP (upp till 200 U/L), ALAT/ALT/SGPT (ofta >700 upp till 1000 U/L) kan förekomma, likaså azotemi och hyperglycemi samt förhöjda värden av CK och ASAT till följd av muskeldestruktion

Den initiala, hypersekretoriska fasen varar vanligen från ca ett dygn upp till 1-2 veckor hos en yngre och i övrigt frisk iller. Därefter kan det hos en del illrar följa en kortare eller längre period med dålig mage och dålig matsmältning. Avföringen kan variera från normal till sporadisk diarre, ibland med slem. Det är inte ovanligt med kornig avföring där kornen utgörs av osmält fett och protein.

Viruset angriper tarmslemhinnan och orsakar kraftig inflammation med skador på tarmluddet. Upp till 90% av villi (tarmludd) i tunntarmen kan slås ut. Dessa skador orsakar matsmältningsproblem och försvårar absorptionen av såväl näringsämnen som vätska. Stora mängder osmält föda ger en stor tillströmning av vätska i tarmen vilket ger osmotisk diarre. Den inflammerade tarmen kan avge stora mängder slem. Skadorna läker helt eller delvis under en period av upp till flera månader, men kan i en del fall bli permanenta och övergå i kroniska/sporadiska besvär. I förlängningen kan man få en kronisk tarminflammation som tros kunna öka risken för intestinalt lymfom.

Den ofta förekommande grön/gula färgen på avföringen beror på den alltför snabba tarmpassagen. Gallfärgämnet i avföringen bryts normalt ned från en grön fas (biliverdin) till den bruna färgen (sterkobilin), men då passagen går för fort kommer avföringen ut grön (eller gulaktig) istället. Detta fenomen är inte unikt för FECV utan kan orsakas av vad som helst som påskyndar passagen.

Diagnos

Diagnos kan ofta ställas baserat enbart på kliniska symptom och anamnes (om illern har exponerats för andra illrar inom rimlig tidsrymd). Det finns i dagsläget (maj 2017) viss, men inte helt tillfredställande, möjlighet att testa för detta virus. Den veterinärdiagnostiska avdelningen vid Universitetet i Glasgow erbjuder ett PCR-test för coronavirus som kan hitta de stammar av ECE de har i Storbrittanien. Detta test kan även hitta stammar vi har i Sverige, så det finns en god poäng med att testa, men det finns indikation på att testet möjligen inte hittar samtliga stammar vi har här. Eftersom det är ett PCR-test hittas viruset när det är aktivt, och den testade illern aktivt smittar. Vill man testa kontaktar man universitetet för instruktioner. Testet går till så att man samlar avföring hemma som sedan skickas in enligt instruktioner.

Man kan även göra en intestinal biopsi (och ev på förstorad lymfkörtlar) för att fastställa de karakteristiska lesionerna (normalt inte indikerat, mera lämpat för långvariga, svåra fall). Histopatologiskt ser man lymfocytisk enterit åtföljd av villus atrofi, blunting, fusion, vakuolär degeneration eller nekros av enterocyter i det apikala epitelet, moderat till markant krypthyperplasi, moderat till svår lymfoplasmacytär infiltration. Man kan även göra immuno-histokemisk påvisning av coronavirus i slemhinnan.

Gross patologi: hyperemi i tunntarmen med grön/gul slemmig diarre, förtunning av tarmväggen och förlust av villi, förstorade mesenteriella lymfkörtlar, hepatisk degeneration och nekros.

Behandling

Det finns inget vaccin mot FECV i dagsläget. Symptomatisk behandling måste sättas in snabbt vid behov.

• vätsketillförsel, om illern inte klarar att rehydrera sig peroralt krävs subkutan eller intravenös vätsketerapi (vätskeunderskott + 75-100 ml/kg/dag)
• prednisolon, särskilt vid maldigestion (nedsatt förmåga att smälta maten) och matvägran, kan ges peroralt eller som injektion, dosen kan varieras avsevärt
  ex 0.25-1.0mg/kg PO varje/varannan dag
• lättsmält högkalorikost, kosttillskott, detta kan vara A/D-mat och dylikt beroende på illerns behov och smak, matvägrande illrar måste tvångsmatas
• profylaktisk antibiotika i olika kombinationer för att förebygga sekundära bakterieinfektioner, oralt eller som injektion, exempelvis:
  
  • amoxicillin (med/utan klavulansyra) 10-20mg/kg PO BID + enrofloxacin 5mg/kg PO BID
  • Bimotrim (sulfadoxin/trimetoprim) 15-30mg/kg SC BID + amoxicillin 10-20mg/kg PO/SQ BID eller enrofloxacin 10-20 mg/kg PO BID
  • metronidazol 20mg/kg PO BID (mycket illasmakande vilket kan omöjliggöra anv)
• magsäcksskyddande medicin, exempelvis sukralfat (Andapsin 1/10 tablett uppslammad i vatten), ges 10-20 minuter före utfodring
• smärtstillande vid behov
• vid hypoglykemi: 5% dextros
• vid hypoproteinemi: 6% hetastarch i 0,9% NaCl, IV bolus (10-20ml/kg) långsamt under 2-3 h, därefter konstant infusion/CRI 1ml/kg/h under 24 h
• interferon?

Prognos

Prognosen är god för de flesta illrar. Unga illrar har ofta bara några dagars sjukdom. Man bör dock vara observant på förloppet och snabbt sätta in symptomatisk vård vid behov. Detta gäller särskilt äldre och/eller tidigare sjuka illrar, samt illrar som utvecklas till svåra fall (gäller alla åldrar). Det är inte helt ovanligt att man kan få en mer eller mindre bestående känslighet i tarmen, med eller utan nedsatt matsmältningsförmåga, möjligen till följd av kvarstående skador/viruspåverkan, vilket kan göra illern stresskänslig (matsmältningsproblem vid stress), samt mer benägen för nya infektioner och andra sjukdomar. Kroniska tarminflammationer förekommer, och kvarstår då ofta intermittent livet ut.